Ett urval av insektarter och ängsblommer som finns på Söderåsen
Ett öppet uteklassrum/mötesplats
Bred trollslända
Libellula depressa
Denna art känns igen på sin ovanligt breda och platta bakkropp, vilken har gett den dess trivialnamn. Till skillnad från hos den breda kärrtrollsländan är bakkroppen hos denna art dessutom mer jämnbredd i hela sin längd. Honan har gulbrun grundfärg och gulbrun bakkropp. Unga hanar liknar honan, men från och med könsmognaden blir bakkroppen allt mer blåpudrad, med gula sidofläckar. Vingar är genomskinliga med mörka gulådriga basfläckar och mörkt vingmärke. Vingbredden är mellan 70 och 80 millimeter och bakkroppens längd är 21 till 28 millimeter.
Nötvivel
Curculio nucum
Nötviveln är 6–8 millimeter lång grågul och utmärkt genom sitt långa, trådfina och bågböjda snyte, som hos honan är lika långt som kroppen, hos hanen något mindre. Kroppen är kort och bred, starkt avsmalnande bakom de utstående skuldorrna, och med starkt kullrig undersida. Hela kroppen är tätt beklädd med grågula, tilltryckat hårfäll, som här och där på täckvingarna bildar ljusare fläckar. Larven, kallad nötmask är smutsvit, tjock och fotlös.
Arten är utbredd över hela södra Sverige, så långt som hasseln växer. Honan lägger sina ägg i ännu omogna hasselnötter, ett i varje, och larven äter sig genom det mjuka skalet in i nötkärnan. På hösten är larverna fullvuxna och borrar då ett runt hål genom det hårda nötskalet och kryper ner i jorden där de övervintrar, för att följande vår förpuppa sig
Aurora fjäril
Anthocharis cardamines
Vingarna är vita med mörka framvingespetsar. Hanen har framträdande orangea fläckar på framvingarna, som syns även när vingarna är hopfällda. Hos båda könen är bakvingarnas undersidor grönmarmorerade. Vingspannet är mellan 30 och 50 millimeter.
Äggen, som är gulröda eller blodröda, är formade som käglor. Honan lägger äggen på knopparna hos korsblommiga växter företrädesvis ängsbräsma, löktrav, rockentrav, lundtrav och penningörtoch den nykläckta larven äter av blommorna. Larven är blågrön med grönt huvud och svarta prickar längs sidorna. Puppan liknar ett växtskott och är grön- till gråbrun.
Arten är i Sverige ett säkert vårtecken och flyger på blomsterrika ängar och i skogsbryn. Den förekommer över hela landet, förutom i fjällkedjan.
Bredbrämad bastardsvärmare
Zygaena lonicerae
Bredbrämad bastardsvärmare har ett vingspann på 30 till 41 millimeter. Den har 5 röda fläckar på de annars svarta framvingarna med metallisk glans i grönt och blått. Bakvingarna är röda och antennerna är klubbformade. Den förväxlas lättast med mindre som dock är betydligt mindre. Larven är gul med svarta fläckar. Kokongen är gul och båtformad och sitter på ett grässtrå på någon decimeters höjd.
Den bredbrämade bastardsvärmaren finns i Europa från Irland genom Mellaneuropa vidare österut till västra Kina. I Sverige finns den från Skåne till Ångemanland.
Den bredbrämade bastardsvärmaren lever på blomrika ängsmarker ofta på sandiga marker. Flygtiden är från början av juli till början av augusti. Man ser dem på blommor som till exempel åkervädd, ängsvädd, rödklint och tistlar. Den främsta värdväxten för larven är rödklöver. De övervintrar som larver, ofta flera vintrar.
Flugbaggar
Cantharidae
Flugbaggar har en långsträckt och något tillplattad kropp med mjuka och böjliga täckvingar. Längden är mellan 1,5 och 30 millimeter exklusive de ganska långa antennerna. De lever av andra insekter och ibland ser man att honan äter upp hannen efter parningen.
De svarta, sammetshåriga larverna övervintrar under stenar eller i jorden, men kommer fram vid töväder, och ibland kan man se dem i stort antal på snön, vilket har givit upphov till berättelser om maskregn. Larverna kallas av denna anledning också för snömaskar.
Flugbaggar förekommer allmänt på gräs och blommor i skogar och på ängar. Till Skandinaviens fauna hör omkring 50 arter, som har svarta eller grå-gula täckvingar samt vanligen röd-gul halssköld, med eller utan svart fläck.
Fläckig blombock
Rutpela maculata
Fläckig blombock är en skalbagge i familjen långhorningar. Den är 13 till 20 millimeter lång. Arternas mest karakteristiska drag är de extremt långa antennerna. Arterna är vanligen trä- eller barklevande, och larverna förpuppar sig inuti trästammar, från vilka de sedan gnager sig ut.
Gräsgrön guldbagge
Cetonia aurata
Gräsgrön guldbagge (Cetonia aurata) är en skalbagge i underfamiljen guldbaggar. Den gräsgröna guldbaggen är metalliskt grönglänsande, med några svaga vita tvärgående streck på täckvingarna. Den är mellan 14 och 20 millimeter lång. Guldbaggen äter nektar och ses ofta på blommor.
Guldbaggen flyger ofta i solsken. Till skillnad från andra skalbaggar kan den flyga utan att lyfta på och sära på täckvingarna. Det beror på att täckvingarnas kant på yttersidan nära basen är försedd med en utskärning, genom vilken flygvingarna kan fällas ut.
Guldbaggen är 14–20 millimeter lång och är ofta metalliskt grönglänsande. Variationen inom arten visar sig i att det även finns individer som kan vara mer eller mindre guldfärgade, ha en bronsfärgad glans, eller vara mörkare grönblå eller närmast blåvioletta. På täckvingarna finns svaga vita tvärgående streck. Undersida på skalbaggen är rödaktigt kopparfärgad. Bakkroppen är jämnbred, halsskölden är bred och halvcirkelformad och det finns en tydlig triangulär skutell. Huvudet är litet och antennerna är ganska korta, böjda och har solfjäderformade antennklubbor.
Guldbaggen har egenskapen att den kan flyga utan att lyfta upp täckvingarna. Detta kan den göra tack vare att täckvingarnas kant på yttersidan nära basen är försedd med en utskärning, genom vilken flygvingarna kan fällas ut.
Guldsteklar
Holopyga generosa
Guldsteklens kroppslängd ligger mellan 7 – 9 millimeter. De flesta arter är metallglänsande, därav det svenska namnet. I Sverige finns närmare 50 arter.
Guldsteklen är bland annat specialist på att parasitera på solitära getingar och bin De lägger ägg i bohålor där det redan finns en bi- eller getinglarv och paralyserar den med sitt gift så att den i sin tur är färsk när guldstekellarven är kläckt.
Guldsteklens larven kläcks fort och käkar upp såväl värdens ägg som matförrådet.
Honungsbin
Apis mellifera
Honungsbi eller tambi är en art i insektsordningen steklar som tillhör familjen långtungebin, Honungsbiet är ett socialt bi, det vill säga att det bildarsamhällen. Ett fullständigt bisamhälle utgörs av en drottning (en fullmogen hona som även kallas visen), 200 till 300 drönare, samt från 10 000 (övervintrande) till som mest uppåt 90 000 arbetsbin, som alla är sterila honor. Dessa har förmåga att kommunicera rörande förekomster av rika näringskällor och kan på så sätt samordna arbetsinsatsen när de samlar in nektar och pollen.
Honungsbiet är en av mycket få insekter som hålls som husdjur av människan (domesticering) av arten inleddes troligen i Mellanöstern för ungefär 9 000 år sedan), främst på grund av sin förmåga att tillverka honung av nektar, men också för den tjänst det utför genom pollinering av fruktträd och andra odlade växter. I Sverige är tambin den viktigaste pollinatören på odlade fält av raps och rybs (men när det gäller klöver, bär- och fruktodling liksom den vilda floran är det solitärbin och humlor som är de viktigaste pollinatörerna). Även bivax är en för människan användbar produkt som bisamhället tillhandahåller.
Lövträdlöpare
Rhagium mordax
Lövträdlöpare är en skalbagge i familjen långhorningar. Färgen på kroppen är gråsvart, med två gulröda tvärband på täckvingarna. Kroppslängden är 12 till 22 millimeter.
Larverna håller till under barken på lövträd som al, ask, bok, björk, och ek som varit döda en kort tid.
Presentspindel
Pisaura mirabilis
Presentspindel även kallad rovspindel, är en spindelart som tillhör familjen vårdnätsspindlar. Denna spindel kännetecknas av en slank kropp och långa ben. Kroppens färgteckning är mycket varierad, från brunaktiga till rödbruna och ljusare eller mörkare gråaktiga nyanser, och flera olika former förekommer inom arten. Honan är något större än hanen, vanligen omkring 12 till 16 millimeter, mot hanens cirka 10 till 13 millimeter.
Hanen erbjuder inför parningen honan en friargåva, ett nyss dödat, inspunnet byte. Om honan är hungrig tar hon emot födan och medan hon äter passar hanen på att para sig med henne. Detta ökar hanens chanser till en framgångsrik fortplantning och ger honan ett välbehövligt proteintillskott.
Honan lägger ner ganska mycket tid på avkomman. I början bär hon omkring äggen i käkarna i en äggsäck, som hon håller skyddad under sin egen kropp. Då kläckningen närmar sig bygger honan ett så kallat vårdnät eller bonät, i vilket äggsäcken sedan hängs upp. Honan överger dock inte äggen i och med detta, utan håller sig kvar i närheten av nätet och fortsätter att vaktar äggsäcken. Efter kläckningen tillbringar de unga spindlarna en dryg vecka i vårdnätet innan de lämnar det för att börja ett självständigt liv.
Påfågelöga
Inachis io
Påfågelöga är en fjärilsart; den enda i släktet Inachis. Den förekommer i stora delar av Europa och Asien.
Påfågelögat har ett vingspann på 55–65 mm och dessa kännetecknas av tydliga blå ögonfläckar mot en rödbrun bakgrundsfärg. Äggen som är gröna och ovala läggs huvudsakligen på nässelblad och kläcks på cirka en vecka. Larven är vitprickigt svart, och växer under en knapp månad innan den förpuppas. Påfågelögat ligger i en gulgrön till brun puppa i cirka två veckor.
Det vuxna påfågelögat söker sig företrädesvis till röda och blå blommor – särskilt ängsvädd, hampflockel och olika arter av tistelsläktena Carduus och Cirsium. Fjärilen kan förflytta sig långa sträckor för att finna sina favoritblommor.
Fjärilen övervintrar som vuxen (imago), och kan därför ses mycket tidigt på våren. I Sverige förökar sig påfågelögat enbart med en generation om året. Den är värmekrävande under ägg- och larvstadierna, och kan under kalla somrar helt slås ut från en trakt. Utbredningen kan därför växla.
Påfågelöga har fått sitt namn från de ögonliknande fläckar på fjärilens vingar som påminner om påfågels fläckar på fjäderdräkten.
Rapssugare
Eurydema oleracea
Rapssugare tillhör familjen bärfisar. Rapssugare har en längd på mellan 5 och 7 millimeter. Den har en mörk blå eller grön metallisk grundfärg och inslag av vita, gula eller röda fält. Färgen är mycket variabel och enskilda individer kan också ändra färg under sitt liv. Rapssugaren lever på korsblommiga växter och kan orsaka skador på odlingar av främst kålrötter och rovor. De lever på att suga saft på värdväxten, men de kan även ta små insekter som till exempel bladlöss. De fullvuxna djuren övervintrar i lövförna. De parar sig i maj eller juni. Därefter lägger honan 12 ägg i två rader på undersidan av blad. Larverna kan ses från slutet av maj till slutet av augusti. De genomgår fem larvstadier innan de blir fullvuxna.
Större ängstrollslända
Sympetrum striolatum
Större ängstrollslända är en art i insektsordningen trollsländor som tillhör familjen segeltrollsländor. Den större ängstrollsländan hane har rödaktig grundfärg medan honan har en mer brunaktig. Båda har genomskinliga vingar med ett rödbrunt vingmärke, som är något ljusare mot kanterna och mörkast i mitten. Bakkroppens längd är 25 till 30 millimeter.
Den större ängstrollsländans habitat är olika slags vattensamlingar, men den är vanligare vid vatten där det finns skog i närheten. Fortplantningen sker främst i stillastående vatten. Utvecklingstiden från ägg till imago är ett år och flygtiden juli till september, i de södra delarna av utbredningsområdet in i oktober.
Tistelfjäril
Cynthia cardui
Tistelfjäril är en art i familjen praktfjärilar (Nymphalidae). Fjärilen förekommer i alla världsdelar förutom Sydamerika och Antarktis. Fjärilen har en vingbredd på 51- 62 mm och är ljusbrun med svarta fläckar samt vita fläckar nära framvingens spets. Det är en utpräglad migrant som i Europa under våren vandrar norrut från medelhavsområdet, och är känd för sin förmåga att förflytta sig över långa avstånd. Tistelfjärilen lägger ovala, ljusgröna ägg (som senare blir mer grågröna) på tistlar och nässlor, där larven lever mellan sammanspunna blad. Den nya generationen flyger på sensommaren, och tillsammans med nya invandrare kan den ibland uppträda talrikt.
Enstaka fjärilar når ända till Sverige på försommaren. Arten är funnen i hela Sverige, men kan inte övervintra här.
Ängssmygare
Ochlodes sylvanus
Ängssmygare kallades tidigare för stor ängssmygare. Det är en fjäril som inte alls smyger fram, utan den far som ett verkligt jehu mellan sittplaster och nektarväxter. Den flyger från juni till och med augusti.
Fjärilen är brungul och hanen är mer gul, än brun medan honan är mer brun än gul. Hanen har dessutom mörka linjer med doftfjäll på framvingen. Undersidan saknar teckning och den är ljust brungul.
Smygarna har en karaktäristisk sittställning med framvingarna delvis uppåtriktade så att man kan se nästan hela bakvingarna, som är nästan helt utslagna.
Ängssmygare är allmän i södra och mellersta Sverige och utefter hela Östersjökusten. Den flyger på torr till frisk ängsmark, gärna i skogskanter.
Larven lever på allehanda gräs som hundäxing, blåtåtel, bergrör, grenrör och timotej. Äggen läggs på undersidan av bladen.
Länkar
I samarbete med:
